Petronella

En sexårig flicka leker omkring på dagiset. Har sina tankar överallt och ingenstans. Ritar, leker har ingen som hällst tanke på tiden eller livet. Mamman till denna flicka kommer och ska hämta henne. Hon vill inte hem, det är roligt att leka på dagiset. 
Men mamman säger att det finns något roligt hemma. Nått som som hon har väntat på. Flickan förstår inte vad det kan vara men blir nyfiken. Mamman säger att det är något svart/vitt. Fickan lyser upp i ansiktet och säger "pappa!". Dagis fröken och mamman skrattar roat. Dagis fröke jamar till. "KATTEN!" utropa flickan och fick genast bråttom hem.

Hon tenker lite snabbt tillbaka på det första mötet med den katten. Det var på ett katthem. Hon kände förväntningarna i luften såg alla katter omkring sig. Hon lekte med katt leksak utanför en katts bur. Och där var han med de sorjsna ögonen och svaga röst som han inte kunde få till ett jam med. Han såg in i hennes ögon och bad henne att släppa ut honom från fängelset.
Någon sa att flickan var taskig som retade honom med lesaken utanför buren, så de släppte ut katten. Han gick nåt varv runt familjen och lagde sig i mitten. Alla ville klappa han. Han var lugn och lycklig.

Dom kom hem med cyckeln hon sprang upp och där var han. Totralt lugn, låg i hennes knä i vad som kändes som en evighet. Han var hemma, han hade en plats. Hon kände på direkten hans obegränsade kärlek och tryghet som han utstrålade.

Tio år senare får samma flicka ett samtal från hennes mamma. Hon säger att han var död borta, försvunnen. Hon tenkte tillbaka på han och kände sig plötsligt otröstbar. Hon såg sina kommpisars förvirrade blickar efter att hon låg skakande på golvet och grät. Men dom kan inte förstå tomrummet. Jag förväntar mig att han ska komma när som helst och trösta mig igen. Han var lugnen, han var mitt hem.

Han var inte bara ett husdjur han var mer. Han var Casca